Här nämna vi den äldste kände prästmannen i stiftet. Han synes ha varit en ärans man. Vi hava vendernas infall 1135 att tacka för bevarandet av hans namn. Antagligen var han kyrkoherde här 1128, då den heliga korskyrkan uppfördes.
Kyrkan kallade så, emedan den av Sigurd Jorsalafare från Palestina medförda krucifixet där inlades såsom yppersta "helgedom". Kyrkan i slottet på Kastellgården, där "huvudstaden" Kungälv då låg, var av trä, såsom än i dag. Men kyrkan och kors förstördes jämte staden av nämnda barbarer. Olyckan var förutsagd genom järtecken. Andreas hade också förut varnat, men förgäves. Han måste själv åse plundringen. Modig som han var, gick han fram till den vendiske hövdingen och bad om förskoning, men fick endast det hånande svaret, att det folk måste illa ha tjänat sin Gud, vilken han lät plikta så hårt. För sin frimodighet och sin vältalighet såväl som för de frikostiga gåvor han bragte hövdingen skonades han till livet och erhöll t. o. m. en del av helgedomarne åter. Hustruns namn var Solvig eller Solveig. Hade den för ett halvt sekel sedan skärpta celibatslagen ej hunna bliva giltig i det fria Norden? Av Sturlasson kännetecknas Andreas som "en i alla avseenden utmärkt man". Snorre Sturlassons fosterfar, Jon Loptsson uppfostrades som barn hos Andreas vid korskyrkan; hans fader prästen Lopt Sæmundsson, hämtade honom här år 1135