Uti Sörbygden i Sunnerviken, för Executions dagen, blevo Fångarna förda var för sig, uti ett särdeles hus, och av prästerna Nembl. Hr Diedrick, Kyrkoherden i Foss och hans Comministro esomotast besökte, fliteligen tröstade och förmanade. Men ingen av dem lät sig något beveka, utan allenast Kirstin i Löfry, hon stod fast med sin förriga bekännelse,vad hon för rätten hade tillstått om sig och Ingebor i Bodilsröd, huruledes de hade förgjort Dordj i Bollesäther och varit på Satans möte tillsamman.
Kerstin konfronteraades desslikes med Ingeborg, och då hon henne i ögonen sade det sant vara, som hon om Ingeborg tillförende berättat, gav Ingeborg henne en slem mun och onda ord, sade allt det osant vara, och att Kirstin ville ljuga livet av henne. Men Kirstin ställde sig alldeles Gudelig till sin död, anammade på sin gjorda bekännelse Herrens högvärdige Sakramente, och tog ett gott avsked. För biktandet och sedan tillsporde Kirstin, om hon vet några fler, än som hon till förende för rätten upptäckt hade, vara skyldiga uti trolldom och varit med på Satans möten; hon sade nej. Än frågades henne, om Gunnars Karin och Karin i Elnebacka hade varit med uppå den sammankomsten de höll med Satan på Sannåker mo. Hon svarade, hon tyckte att hon såg dem där, men förvisst kan hon inte säga nu. Karin i Elnebacka såg hon sedan i Kyrkan. Ville då känna igen henne, sporde för den skull andra vem hon var.
Ingrid i Sannåker och Marta i Bråröd, allt de för rättenhade bekänt, och sade sig vara oskyldiga, framhärdade allt med sådant tal in till döden och aktade inte prästernas ord och förmaning.
Ingeborg i Bodilsröd och Märta i Hässlebräcka, de ej annat visste, än de med de andra dö skulle och ut föras till lik med dem, som dem, ofta förehölls, och sina egna såväl som de andras bål varseblev, men de sig ej sådant likväl lät gå till hjärtat. Märta i Hässlebräcka föregav hon kunde ingen trolldom mera än Signa litet. Ingeborg förhöll sig alldeles trotsig och motvillig. När prästerne kommo in till henne, gav hon onda ord och sade, att de skulle en gång svara för de taga hennes oskyldiga blod. Vad Kirstin hade sagt om henne, är alltsammans osannfärdigt. Och när Kirstin och hon Konfronterade, ivrades hon så över det Kirstin sagt och ville säga henne, och lika så när prästerne eller andra talade henne till, att ingen neppeligen kunde få ett ord för henne. Och ehuruväl både prästerne som andra beflitade sig, att komma Ingeborg och de andra 3:ne att göra en sannfärdig bekännelse, och därmed bliva beständige, alldenstund de sågo döden nu för ögonen, och där uti ingen förändring ske kunde, vart allt sådant hos dem förgäves uträttat.
Ty blevo Kirstin i Löfry, Ingri i Sannåker och Marta i Bråre utförda och Justificerade. Men de 2:ne Ingeborg i Bodilsröd och Märta i Hesslebrecka förde i behåll efter Kongel. Hoffrätten der som givne anledning och besked.
Detta så vara skett och passerat, rattificerar jag, underskriven med egen hand och Signete nedan undersatt.