Häxprocessen mot Kerstin i Löfry 1671
Från domstolsprotokoll.

Anno 1671 den 6 sept. hölls extraordinarie rättegåmg vid Qvistrumsbro. Närvarandes med mig undertecknad tillstädes häradshövdingen välb. Gustaf Farter, Cronens befallningsman välb. Gabriel Persson och häradsnämnden av
Tunge härad: Jon i Pihlegården; Thore i Skiähleryr; Lars i Lycke; Anders i Kollstorp; Juhl i Töfft; Thomas i Frötorp.
Sörbygden: Hans i sandåker; Nills i Hee; Engelbrecht i Wassbotten; Christen i Söbö; Olle i Sörbo; Nills i Bergum.
Då ställdes för Rätten Kirstin, Halfwars hustru i Löfry av Hee socken, som befallningsmannen Gabriel Persson i sommars hade låtit arrestera och i häkte taga, för det att Lars Olufsson i Hällesäter tillade henne hava förgjort sin hustru Dordj. Vilken Kirstin säges hava lovat ont och därpå är strax sjuk och död bleven.
Nämnde Lars Olufsson kom ock för rätten och som för detta gav Kirstin fullkommelig sak för sin hustrus död. Sägandes, att sedan befallningsmannen hade statt honom gården Löfry, lovade Kirstin ont ut, som ock vederfors hans hustru. Ity att hon strax, då Kirstin trätte på henne, blev sjuk, och fem dagar där efter död.
Lars Olufsson tillfrågades, med vad skäl han kunde tillägga Kirstin en sådan missgärning. Lars sade, när han gick och hägnade om ägorna på Löfry, dit han flytta skulle, kom Kirstin till honom, bannades och lät illa både på honom så väl som sin egen man Halfwar. Vilken då halp Lars att gärda, sägandes hon trängdes ifrån sin gård och grund, "en skulle mista lifwet dherföre och dhe andre passlig trifwas".
Några dagar därefter kom han igen till Löfry för att plöja där på gården och hade sin hustru med sig. Då mötte åter Kirstin honom, havande en rock vid sidan, som hon gick och spann uppå.
Då sade Lars och Dordj till henne, att hon icke skulle möta dem eller deras plog med Råcken, och bad Kirstin lägga den ifrån sig. Som hon ock gjorde. Tog rocken ifrån bältet på sig och lade den undan på en sten som där låg. Flera ord föll dem därvid ock emellan. I detsamma blev Dordj så sjuk, att hon måste gå hem igen, och när hon kom in i huset var hon så sjuk, att hon inte orkade gå upp i sängen, utan lade sig på en kista till dess det övriga folket kom hem och halp henne i sängen. Därefter låg hon fem dagar som hon varken kunde röra eller vända sig och blev sedan död.
Sedan hon var död svullnade kroppen mycket upp, och där syntes två hål i sidan under högra armen samt en kula strax nedanför, så stor som tvenne knutna nävar.
Vilket kyrkoherden i Kroksta Hr Didrichs styvdotter och tjänstefolk också sågo, som båda besökt Dordj i hennes sjukdom och svepte henne sedan hon var död.
Sedan nu Lars Olufsson hade gjort detta klagomål om KIrstin, framkallades Aslagh i Kroksta att därom bära vittne. Vilken ock efter avlagd ed så vittnade. Att då han var gången ifrån Lars och Halfwar, där de gingo ovh gärdade, mötte han Kirstin. Då frågade hon honom efter sin man Halfwar, och när Aslagh sade henne var han var så bannades Kirstin och höll sig illa vid för det att Lars hade fått gården stadd genom fogden undan henne. Men att Kirstin då skulle lovat ont ut, sade hon sig intet hört.
Sedan framställdes en ung piga, Karin Andersdotter, om sine 15 år, som samma tid tjänte Lars Olufsson. Denna piga vittnade så efter avlagd ed. Att hon var vid gärdesgården med sin husbonde när Kirstin kom dit, och Profossens tjänares Nils Bryngelssons son följde henne. När hon kom, hälsade hon till Lars och Halfwar, sägandes även: "Gudh wällsigne edhert arbete."
Nils Bryngelssons son var nu på Dahl och kunde intet komma tillstädes.
Till allt detta nekade Kirstin och sade sig aldrig hava lovar Dordj ont eller vara vållandes uti hennes död. Den som sådant säger ljuger henne skamligen uppå. Mannen Halfwar nekade också till att hon så varit vållande, bekännandes dock, att Kirstin lät något illa och klagade över det hon skulle mista gården Löfry. Men ville inte tillstå att hon lovade ont.ut.
Befallningsmannen Gabriel Persson sade, att Kirstin hade intet gott rykte om sig. Hon misstänktes även att ha förgjort kyrkoherden salig herr Anders i Kroksta som tillförende och för ungefär 22 år sedan stod efter torpet Löfry vid träta med Kirstin därom.
Nämnden av Sörbygden berättade, att samme herr Anders sökte efter att få samma hemman, och blev vid samma tid sjuk och strax död, så han ej, eller endast få dagar, låg till sängs. Mem om det skedde genom Kirstins vållande är Gud bekant.
Häradshövdingen Gustaf Farther berättade, att Kirstin hade varit i dageligt umgänge med de folken i Bodilsrö, som icke heller hållas för att vara de bästa.
Rätten avsade, att prästens dotter och piga, som varit hos Dordj uti hennes sjukdom och svept henne sedan hon var död, skulle komma tillstädes nästa dag.

Den 7 september. Prästdottern Anna Andersdotter samt Ingri Andersdotter kommo tillstädes, vilket särskilt examinerades om Dordjs sjukdom och död. Varom ock Anna Andersdotter efter avlagd ed så vittnade. Att Dordj misstänkte Kirstin för det onda hon hade, sägandes sig då hava fått det henne var lovat. Anna sade även, att på Dordjs kropp syntes varken hål eller svullnad medan hon var sjuk, men så snart hon var död och de den andra dagen kommo igen att kläda på henne en ren särk och svepa henne, var tvenne hål under hennes högerarm och en svullnad där nedanför som en halv mössa. Varav också mycken materia utrann. Var ock hennes kropp ovanför livet upp svullen, så Dordj intet mer var sig lik. Samma berättelse gjorde Ingri Andersdotter därom ock sin ed avlade.
Befallningsmannen sade, att när Halfwar i Löfry förleden våras kom med ett brev ifrån hans Ezellens Hr Guvenören till honom, hade han, Gabriel Persson i sinnet låta taga Kirstin fast. Varför han ock höllt Halfwar halvannan dag hos sig kvar. Och när han då själv var färdig att resa åt Sörbygden, tog han honom med sig.
Vid Ryr sände han honom före sig till länsmannen Anders Olsson, att tillsäga denne bliva hemma till dess han kom själv efter. Men då bef.-m. Persson kom till länsmannen, hade Halfwar icke varit där, utan gått fort åt Bodilsrö. Varföre ock befallningsmannen utan dröjsmål red fort efter och på vägen tog Lars Olufsson med sig, vilken skulle visa honom skogsledes fram till Bodilsrö.
När han då vid pass om midnattstid kom dit, satt Kirstin i sängen och fick sig mat. Hon var påklädd, och vägrade alldeles att gå dädan, sammaledes ock Halfwar. Förpliktandes sig icke hava givit befallningsmannen någon den ringaste kunskap om att Kirstin skulle tagas fast. Menande fördenskull, att det var ingen god, som hade kungjort henne om hans ditkomst.
Kirstin sade nu för rätten, att det kom en liten gosse och sade henne, att fogden var på väg att söka efter henne, varför rätten frågade, vad det var för en gosse. Hon sade att det var hennes son, som tjänte i Hällesäter. Sedan sade hon: "Effter fållkit j bygden grunka och något dher om, tenkte hon gå af weijen sin koos åth torpen. Doch icke dherföre att hon var j något skyldigh."
Lars Olufsson, tillspord om han änteligen och helt misstänker Kirstin hava förgjort hans hustru svarade: "Ja, han lägger det henne fullt och fast till!"
Varpå Rätten resolverade, att Kirstin som så efter Karins berättelse som Dordj egen bekännelse uti hennes yttersta hade lovat ont ut. Och sådant strax hade drabbat Dordj, med vilken hon trätte om gården hon skulle vika och avstå måste. Och eljest är i misstanke att hava tillförende genom trolldom förgjort folk, måtte fördenskull försökas på vattnet. Dock icke att hanteras av bödelen och utkastas, utan av sin egen man.
Detta blev ock strax efterkommet, då Kirstin flöt som en fogel på vattnet
Därefter kallades hon åter till förhör och mycket flitigt förmantes till bekännelse, den man dock intet kunde nå av henne.
Befallningsmannen mente, att Karin i Orredalen och Elin Rasmusdotter på Härrön torde veta något som Kirstin, medan hon i arrest varit skall bekänt hava. Varför strax sändes bud efter dem. Kirstin blev förehållen huru hon trätt med Lars Olufsson och Dordj och dem lovat onte ut, det och kvinnan strax vederfors, och hur Kirstin jämväl nu flutit på vattnet och visat prov av att vara en trollkona. Med förmaning att bekänna om hon förgjort Dordj, i vars sjukdom och död det mäkta likt synes henne varit vållande.
Då efter långt betänkande sade Kirstin: "Ja, det må då så vara." Hon förmantes bekänna sanningen mera rent ut därom. Då sade hon: "Är det så, då måtte Ingeborg i Bodilsrö veta där av." På rättens fråga huru Ingeborg så vetat, och om Kirstin djärvts låta henne förstå sådant, svarade Kirstin endast: "Jo, hon vet det."
På frågan huru det gick till, när hon förgjorde Dordj, bekände Kirstin, att Ingeborg kom till henne och frågade efter ett par stutar. De taltes därvid om gården, och Kirstin klagade över att hon måste flytta därifrån. Beslutade sig då emellan att förgöra Dordj. Och tog Ingeborg tre slags fjädrar och tre slags hår och en liten gul pinne och satte neder i marken strax utanför gården, sägandes: "Låt nu komma huilken som will, han skall icke hafwa stor lycka."

Den 8 september. Ställdes Kirstin åter för rätten och förmantes göra någon bekännelse eller omständigare berättelse om sitt onda leverne samt låta veta av huru hon hade lärt sådan djävulskap. Vilka som plägar omgås med henne och om hon varit på några möten som Satan plägade hålla med sådana sina lemmar.
Då sade Kirstin, att hon följde Ingeborg i Bodilsrö en gång till Sannåkers mo. Dit red Ingeborg på en Diäfwul som en grå hund med en lång rumpa. Men Kirstin gick När de kommo fram på mon sade Ingeborg: "Dhet blifwer wäll icke stort dhenne gången att förrätta, ty Ingri i Sannåker är borta med Hornit."
Kirstin sade, att hon såg även Marta i Hässlebräcka och Marta i Bråre, som nu bor i Sannåker, skymta där. Ingeborg hade dricka med sig att skänka dem. Det smakade varken som öl eller vin. Ej heller visste hon var Ingeborg fått det, men det såg vitvulet ut och var i "en wassmunnan stop". Och när de drucko varandra till där med, sade de icke Godtår eller Gudh finnes, utan: "Nuu dricker iagh af min Stoop, fannen skall gifwa migh allt huadh iagh har behoof."
Där skymtade och rätt som en blackoter hund för dem, och det var liksom de hade suttit i Månneskinn. Några flere voro där fuller ock, sade Kirstin, men dem kände hon intet. Utan dem allenast som hon nu namngivit.
Kirstin tillspordes, om hon förgjorde kyrkoherden herr Anders så som folket nu menar, men hon sade nej, "kanske Ingeborg i Bodilsrö gjorde´t." Rätten frågade på vad sätt förgöringen skedde. Då sade Kirstin: "På samma sätt som nu tillgick med Larsis qvinna Dordj, men dhet som sattis uth för Presten sattis j Steen bron dher han skulle rida fram."
Härefter skickades bud efter Ingeborg samt Märta i Hässlebräcka, Märta i Bråre och Ingrij i Sannåker.
Item förehölls Kirstin, att det var omöjeligt att Ingeborg torde så yttra sin djäfwulskap för henne, med mindre hon varit lika god med Ingeborg, och förmantes fördenskull säga ifrån, vilken som hon hade lärt trolldom utav. Kirstin sade då, att hon lärt av Ingeborg. Det skedde på Bodilsrö uti en liten Stufwa. "Dher gick een lijten swarter hoos dhem som een raggot ängelsk dågh". Ingeborg hade tagit in en ölskål och bad Kirstin dricka samme swarte hund till där med. Sägandes det var intet åt, ty hon giver honom både ost och smör och mera gott med.
Då drack Kirstin och höll sedan skålen för hunden och lät honom dricka med. Men att Kirstin vidare skulle han inlåtit sig i förbund med Satan ville hon intet bekänna. Tillstod dock, att hon några resor där efter har sett densamme där i huset liggandes under sängarne.
Karin i Orredalen och Elin Rasmusdotter, som rätten efterskickat, kommo också tillstädes. Karin blev inkallad först. Tillfrågad om hon hade hört Kirstin i Löfry medan hon fängslig var, tala om det hon skulle ha förgjort Dordj i Hällesäter antingen själv eller genom någon annan, sade Karin nej, hon hade icke hört något där av. Men när Kirstin Halfwars i sommars satt fången på Härrön, bad Kirstin henne gå hem till Bodilsrö och säga Ingeborg, att de också akta taga Karin i Elnebacka och Anna i Synnere fast. Karin gick dock icke och gjorde det, ty Ingeborg och hon var icke så goda vänner.
Sammaledes bekände Elin Rasmusdotter i Härrön, att när Kirstin satt fängslig i hennes hus, bad Kirstin henne gå upp till Bodilsrö och säga Ingeborg, att de torde också komma och taga henne. Bad även Elin bedja Ingeborg om en kanna öl, som ock hämta där ifrån ett par gamla strumpor med någon ull i. Men Elin, som hon här säger, därtill svarat, att hon törs icke talöa sådana ord åt så smukt och förmöget folk som där bo i Bodilsrö. Gick ´dock åstad och hämtade strumporna och ullan där ifrån. Bad också fuller Ingeborg om ölet samt några fiskar, men fick dock intet föregivandes sig Ingeborg väl kunna sända Kirstin en kanna öl. Men efter folk så allehanda snacka, hade hon försyn att låta henne få något öl. Gav henne Elin dock några torra fiskar med hem till Kirstin.
Ingeborg var tillstädes och blev strax uppkallad, Kirstins bekännelse förehållen samt henne ställd Ingeborg till muns. Då även fuller Kirstin tillstod sin förra bekännelse, hur de förgjort Dordj, och varit i Satans möte tillsammans på Sannåkers mo. Men Ingeborg låtsades intet veta därav och sade Kirstin vara vred, ifrån rätta tron och ljuger henne på.
Fogden Gabriel Persson sade sig vilja hava bud efter Oluf Smed i Bergarö, som förmenas skulle hava blivit någon varse på Sannåkers mo.

Den 9 september. Oluf Smed kom tillstädes. När han blev tillfrågad, om han varit någonsin varse några trollfolk på Sannåkers mo, som han kände, sade Oluf, att när han i Mit-sommars för 2 år sedan, som han dock ej rättare minns, kom ridandes ifrån Nils Thollessons i Hee, och ville till sitt hem Bergarö, kommen ungefär mitt på Sannåkers mo, då rack han tvenne kvinnfolk, som där gingo. När de blev Oluf varse, stucko de sig av vägen. Då ropade han och sporde, varför de icke gå vägen, och vad de vorop för slags folk. Men fick intet svar av dem. När han då andra resan frågade var de hade varit, svarade de, att de varit i Sannåker i vaka, och ville gå åt Hougane.
Det såg ut som kvinnorna hade gråa kläder om huvudet. De voro ej, sade Oluf, så utklädda som om de i någon Midsommars vaka varit hade. Men vilka de voro visste han icke.
När Oluf kom lite längre fram, höll han inne sin häst och väntade på dem, menandes de skulle komma efter. Men blev dem sedan intet varse. På detta han sin ed avlade.
Kirstin blev kallad in och tillfrågad, om hon vet vilka kvinnfolken voro som Oluf såg på mon, om det var henne eller andra han såg midsommarnatten där. Hon svarade: "Intet blef hon honom warse". Såg han henne? "Dhet wedt hon intet!"
Kirstin förmantes åter bekänna vad sant är. Då svarade hon:Man skulle och göra och höra huadh rätt och sandt war." Rätten sade henne att man sökte intet annat efter än sanningen. Men hon sade sig vara alldeles oskyldig och Ingeborg sammaledes, och uppehöll länge rätten med fåfänga.
Omsider när Kirstin förnam det intet ville hjälpa henne och att rätten ärnade producera något hårdare med henne, förbannade hon sig "så Ingeborgh och dhe andra hon hadhe nampdt woro alla skyldige och badh hon ej låta plåga sigh för dheras skull."
Kirstin och Ingeborg ställdes till muns med varandra, varvid Kirstin hela sin förre bekännelse tillstod. Både huru hon och Ingeborg foro till Moon, vad de gjorde där, huru de förgjorde Dordj, och huru hon efter Ingeborgs begäran för 2 år sedan eller något mera drack den svarte hunden till, som var Satan. Men vad mera de då beställde. Ingeborg nekade dock till allt och sade, att Kirstin ljög på henne, låtsades förty intet vilja veta därav.
Märta Olufs i Hässlebräcka kom tillstädes. Hon förehölls i lika måtto Kirstins bekännelse, som och allt Kirstin ställt henne till ords. Men ändock Märta fuller detta hört, nekade hon på Kirstins tillvitelser, blev dock alltfort av Kirstin tillagd att hava varit med henne på Moon. Önskades Kirstin Guds hämnd över sig om hon ljög henne på.
Ävensom konfronterades Kirstin med Märta i Bråre. När Märta då icke ville till bekännelse komma, sade Kirstin man skúlle producera med Märta som med henne skett. Så gingo hon väl till bekännelse. Påminde ock Märta om huru de på Moon drucko varandra till av stopen och vad de där sade. Men Märta blev fast vid att Kirstin intet sade ach vad de där sade. Men Märta blev fast vid att Kirstin intet sade sant. Därmed fördes Märta ut, och Kirstin ånyo förehållen att icke ljuga på någon. Hon sade sig icke på någon hava ljugit, det hon sagt är sant.
Därnäst inkallades Ingrid i sannåker, vilken Kirstin sagt att Ingeborg nämnt för henne ävenså varit med på Moon, och Kirstin bekännelse blev förehållen. Dock nekade Ingri hårt här till, sade sig intet sådant veta och vara alldeles oskyldig.
Närta i Hässlebräcka, Märta i Bråre och Ingeborg hades nu in alla tre för rätten och förmantes till sina synders bekännelse samt sitt onda väsende erkänna, på det rätten icke skulle förosakas att låta dem komma till prov på vattnet eller annat sätt. Märta i Hässlebräcka tillböd sig då slå vad med under-lagmannen att hon sjunker, där man proberar henne på vattnet. Märta i Bråre mente också, att hon skulle sjunka. Men Ingeborg sade sig icke vilja utstå något prov, innan hennes man kommer tillstädes och själv kastar henne i vattnet.
Alltså resolverade rätten, att dessa trenne, som Kirstin med sådane omständigheter haver utlagt och nu även konfronterats med, måtte på vattnets försökas. Vilket nu strax blev efterkommet, och var efter annan utkastades på vattnet, där de flöto alla tre som gäss.
Därefter fördes de in för rätten igen och Kirstin ställdes åter till orda. Först med Märta i Hässlebräcka, vilken hon lika som förut övertygade att hava varit med på Sannåkersmo i Satans möte, icke en gång allenast utan tvenne. Dock nekade Märta som förut, sägandes sig aldrig hava varit med Kirstin på något sådant möte och ville alls ingen bekännelse göra. Ävenså nekade Märta i Bråre, när hon ställdes Kirstin till ords. Men Kirstin sade sig intet hava ljugit och önskade, att Satan måtte föra henne levande upp genom taket, om hon ljuger henne på. Ty hon var trenne resor med henne på Moon.
Sedan hade rätten Ingeborg in. Vilken Kirstin återigen påtygade hade varit med henne en gång ridande till Moon och tvenne resor gått dit. Varemot Ingeborg likväl allt nekade och önskade, att Gud skulle förbanna all världen, om hon varit med Kirstin på Moon eller förgjort Dordj.
Kirstin stod dock allt vid sina förre ord och sade, att de tvenne resorna var Ingri i Sannåker med dem och hade ett horn att blåsa uti.
Förmantes än ytterligare Ingeborg att gå till bekännelse, väl vetande att hon ändå måste därtill, och att bättre vore hon sade ifrån med godo, än hon med tvång skulle göra det. Utsades återigen huru Ingeborg hade henne i stufwa, gav henne mat och dricka och bad henne dricka Satan till. Vilken var där som en "Svart Raggit Horn medh leda röda ögon". Sedan tillstod Kirstin huru hon och Ingeborg förgjorde Dordj, och ännu en gång rådde Ingeborg till bekännelse, sägandes det hjälper henne ingen undanflykt, strävade hon väl emot så mycket någon kunde göra, så måste dock omsider därtill. Likväl nekade Ingeborg allt fort, och sade sig i allt det Kirstin henne tillvitat vara ganska oskyldig.
Ingeborg fördes ut och Märta i Hässlebräcka blev uppkallade igen. På rättens förmaning till bekännelse ville hon dock ingen sådan göra. Ej heller kunde den andra Märta i Bråre bringas till bekännelse.
Efter nu dessa fyra varit i förhör kallade Ingri i Sannåker upp och förehölls Kirstins bekännelse och huru hon tillägger henne tvenne resor hava varit med sig på Sannåkersmo, i Satans möte; var också Kirstin själv till ords med Ingri och tillade henne varit med om sådant. Sägandes även att Ingri hade ett horn med sig, som hon bäs uti, och förmante Ingri stå till sanningen. Men Ingri ville ingenting bekänna, utan förebar sin obrottslighet. Kirstin ropade hämnd över den som ljuger.
För tingens skull uti Norrviken uppsattes nu rannsakning till den 18 hujus. Emellertid levererades fångarna under vakt.
Den 18 sepptember fortsatte rannsakningen vid Qwistrumsbro. Då ställdes åter Kirstin och Märta i Hässlebräcke för rätten, varvid Kirstin lika som förr tillstod huru bemälta Märta varit med henne på Sannåkersmo. Ändock rätten med allt allvar sökte få Märta till bekännelse, ville hon dock intet bekänna. Ej heller Märta i Bråre elle Ingeborg i Bodilsrö.
Rätten äntligen då nödgades resolvera att de med tvång därtill hållas måtte. Vilket dock dem intet kunde förmå, utan alla tre som förut nekade sägande sig vara helt oskyldiga.
Sedan inkalldes de andre som ifrån Nohlwijkan hit förde vore, nämligen: Giertru i Kiettere, Marit i Giörlef, Inga i Lindalen och Runnug i Tittåhs var efter andra. Dock kungjordes namnen först av vilka och huruledes de beryktade voro, och att de alla fyra redan utstått deras prov på vattnet. De förehöllos vad om dem var angivet och huru de flutit på vattnet. Förmantes nu med all flit och allvar att gå till en sannskyldig bekännelse. Dock ville ingen av dem något tillstå. Så rätten nödgades göra med dem som de andra.
Lagrättsmännen Jon i Pilegården och Anders i Kolstorp, som hos voro när Giertru slogs upp, betygade att munnen vreds långt på sned på henne när hon syntes vilja bekänna, och hon kunde där efter icke få fram ett ord. Omsider sade dock Giertru att hennes moder lärt henne allenast säga: "För Kast, Ormestingh och Bäfweref".
När det då spordes Giertru huru hon lärde sådant, sade hon att när hon signar för Kast säger hon: "Wår Herre Jesus och Sancte Pär gingo sigh åt wäijen fram och lade sig i ett Bastufwo skiuhl, och lånte sigh ett Kiölne öfwer hufwudit." För Rev signar hon således: "Böfwell och Böfwell dhe woro tre, dhen ene han watt dhen andre wandt, dhen tredie ladhe Böfwell i Stöö." För Ormestingh: Påckers Modher och Diäfwulls son höggen j foten och strax blef hon godh." För Wred: Wår Herre Jesus redh öfwer röte, red sin häst j Wredh sielf han åstegh och sin häst signade." Till någon vidare bekännelse kunde Giertru denna gång intet dragas.
Därnäst uppkallades Runnug, som då strax bekände, att Satan har så förbudit henne göra bekännelse om sina synder, att hon intet kunde komma därtill. Sedan sade hon att Satan kom till henne för pass 2 år sedan om natten efter hon hade lagt sig och sedan han hälsat henne lade han sig i sängen hos henne och bedrev otukt med henne. Där efter ock fuller avlade ett foster med henne, men hurudant det var kunde hon icke veta, ty så snart det var fött kom det sin kos. Och som hon tror tog Satan det bort. Sedan har han ock som oftast varit hos henne, bolat med henne och haft henne hit och dit med sig åt skogen och bergen.
Under tiden gick före henne som en hund och ibland som en man. Han hade också förtröstat henne, att uti Hellfwite var ingen plåga. Utan bättre där än hos den store mannen. Därför har hon icke heller kunnat besöka kyrkan eller med någon frukt kunnat höra Guds ord. Utan då hon tänkt sig dit var det lika som om någon skuvit henne tillbaka. Och då hon gick till askramentet måste hon svälja några resor, innan hon kunde få brödet och vinet neder, ty det var som om en hade hållit henne för strupen. Allra mest när hon gick med Satans foster, och emot de höge fester, såsom Juhl, Påske och Pinges dags tid.
Som oftast har Satan ock varit hose henne och fört henne till möten med sig under tiden på en Sopa, och ibland på en Sopelimme, som han hade smort och berett därtill med någon smörja, Satan gav henne, och sedan for hon som en fogel över skogstopparne.
Nu frågade man Runnug vart hon for till möten och vilka mer som samlades där. Hon sade: "Till Näsinge Åhsen. Dher war Börta i wagnarebergit, Marit i Högsta och Marit i Yttane, och een ganska stoor hoop, till anseandhe då som hon tyckte som skator, och Satan dansa iblant dhem och gaf dhem något win att drickia."
Efter denna Runnungs bekännelse kallades åter Giertru in och mycket flitigt förmantes till en sannskyldig bekännelse om sina synder. Då sade Giertru, att hon en gång har varit på möte på Löfweråhs bergitt. Där var Marit i Högsta och hennas, Giertrus moder, Marit i Yttane, Gunill och Börta i Wagnareberget med henne. Dit for hon på en stång som Satan fick henne. Han kom in i hennes stuva till henne förleden tredje dag Påsk om aftonen, sedan hennes man hade lagt sig, och bad henne följa sig. Han lekte för henne så länge, att hon omsider måtte lova sig vilja följa´n. Därmed satte hon sig på Stången och for i vägs med honom.
När rätten nu frågade om hon då gav sig Satan i våld sade Giertru: "Ja. Hon gaf honom sitt jaminne." Dock har hon än icke alldeles slagit sig ifrån Gud, som hon dock hade håg till att göra, ty hon har icke så länge varit uti denna tjänsten. På berget där denna sammankomsten skedde lekte och dansade de så vackert, "och Sathan bläs på en pipa för dhem". Sedan for hon dädan som dit.
Häruppå och eftersom Kirstin i Löfry stod stadigt därpå att Ingri i Öfre Sannåker var med på mötet på Sannåkersmo, resolverades, att Ingri måtte desslikes försökas på vatten. Där Ingri lika väl som någon av de andra höll provet. Därefter fördes hon upp för rätten igen och mycket flitigt förmantes till bekännelse av såväl rätten som kyrkoherden vällärde Clas Nilsson. Dock ville hon intet låta förmå sig där till. Utan sade sig vara oskyldig och kunde ej ännu varken vara med godo eller tvång dragas till bekännelse:

Andra dagen den 19 september uppkallades åter Ingri i Sannåker, som då efter rättens flitige förmaning tillstod sig hava varit med i Satans möte på Sannåkersmo och, som Kirstin sagt, blåsit i ett horn. Dit red hon på sin käpp. Intet smorde hon honom, sade Ingri, dock kom hon väl fort därmed. Samma gång var även Märta i Hässlebräcka, Märta i Bråre och Kirstin i Löfry där. Men Ingeborg såg hon där intet den gången.
Ingrid sade även, att Satan lopp där emellan dem och skänkte dem av en stor stop. Sedan dansade och sprungo de där en stund, och foro sedan hem igen. Huru många möten Ingri varit på kunde hon icke minnas. Kirstin hade väl varit en rot till att förföra henne, men huru länge sedan det är hon begynte resa till sådana möten låtsades hon icke fuller komma ihåg. Varmed hon ock stannade och ville intet vidare bekänna.
Därpå uppkallades Märta i Bråre. Som även omsider tillstod, att hon varit tvenne resor i Satans möten på Sannåkersmon, och där var Ingeborg i Bodilsrö med henne samt Märta i Hässlebräcka, Kirstin i Löfry och ingri i Sannåker. Hon sade Kirstin förfört henne till detta onda väsendet, och att Satan var med på möten, där han gav dem dricka av ett stop.
Kirstin fördes in och ställdes till muns med Märta. Men oavsett bägge tillstod de varit tillsammans på mon i Satans möte, så nekade dock Kirstin till att ha lärt Märta någon trolldom.
Ställdes även Ingeborg till ords med Märta, vilken hon desslikes betygade hade varit med i mötet, men Ingeborg nekade hårt. Märta ville icke säga ifrån vem som lärt henne trolla. Utan föregav att hon lärt på Moon och mötet av Satan själv och genom de andra hon där såg.
Efter nu att Märta och Ingri icke ville rätt ut med sanningen när och av vem de hade lärt, befalldes de bödelen än en gång till något skarpare tortyr. Varunder Ingri lovade vilja tillstå sina missgärningar, och sade sig hava lärt av Gunnars Karin i Sannåker. Men när hon kom upp igen låtsades hon som om hon intet visste.
Emellertid sände Kirstin bud in till rätten och begärde få komma från bödelen igen, vilket blev henne tillåtet. När hon då kom in, sade hon, att Månsis hustru Karin i Elnebacka också var med på mon. Hon hade sedan känt igen henne uti Kroksta kyrka. Också Gunnars Karin i Sannåker sade Kirstin sig ha sett där på Sannåkersmo.
Åter kallades Ingri in för att bekänna, vem som lärt henne. Nu sade hon sig vara förförd av Gunnars Karin; henne har hon följt till möten. Hon "redh dijt till Moon på een Gråbeen". Ville intet mera säga.
Märta i Bråre kom in igen. Hon berättade, att Satan kom till henne i Bråre som en liten blå karl och gav henne 10 skilling för det hon skulle giva sig honom i våld. Oansett hon väl nekade i förstone så samtyckte hon dock och gav sitt jaminne därtill. Sade sig ock intet rättare kunna se än att Satan skrev hennes namn i en svart bok med röda blad uti. Han lärde henne hur hon skulle hava nytta ifrån andra, särdeles av sina grannars mjölk. Men huruledes ville hon inte säga.
Ingri i Sannåker fördes åter fram för rätten sedan hon än en gång var torterad, och sade sig icke kunna säga huru allt tillgick, när hon lärde. Men när det skedde var Satan hos henne och gav henne 5 Rdlr. På fråga av rätten om hon då lovade tjäna honom sade Ingri: "Ja. Och han tog blodh av hennes högra handh och skref henne dhermedh in i sin bok." Kallade henne sedan Elin. Ingri tillstod även att hon, Märta i Hässlebräcka och Märta i Bråre hade nyttan av mjölken ifrån hela Högsäters socken i Dahl, därför skulle hon föda Satan, eftersom hon till den ända också tog emot penningarne att hon skulle tjäna honom.
Därnest inkallades Marit i Giörlef och av rätten såväl som kyrkoherden herr Clas flitigt tillhölls att bekänna sina synder. Men ville icke därtill. Ej heller ville Ingri, Märta i Hässlebräcka eller Ingeborg gå till bekännelse huru flitigt de därtill förmantes. Levererades därför åter bödelen under tortyr.
Därmed kom också Marit i Giörlef till sådan bekännelse, att en man som kom sunnan ifrån och reste nolåt, låg i hennes säng om natten. Han lärde henne signa för Morsot och gav henne något i ett horn, som hon skulle smörja sin sopa med när hon ville till möte.
På rättens fråga var hornet nu är, svarade Marit att "dhet är lången Fanen i wålldh". Hon ville intet säga huru hon lärt sig signa. Sade sedan, att hon varit allenast tre gånger i möte. En gång på Löfweråhsberget och de andra gångerna borta på andra berg där omkring. Där var Gunnill i Högsta och några fler med henne, som hon nu icke så hågar. Hon red dit på en sopelimme. När man frågade Marit om Satan var med på mötet sade hon: "Ja huar är dhet icke han är!" Hon sade sig dock icke hava satt Satan tjänst. Han hade fuller bett henne därom, men hon svarar honom intet. Han hade fuller bett henne därom, men hon svarade honom intet. Tillstod dock, att hon fick 2 skillingar av honom. Mera ville Marit slätt intet bekänna evad henne tillfrågat blev.
Återigen blev Ingri inkallad, då bekände också hon, att för 2 år sedan kom en vandrare, en finne, till henne. Andrias kallad, om påsketiden och gav henne något i sin mun. Sedan foro de till vägs på var sin sopelimme nol åt Blåkolla. Där mötte Satan dem och gav dem dricka.
Rätten frågade Inga i Lindalen vad Andrias sade när han gav hennedetta in. Hon svarade, att han bad henne giva sig ifrån Gud i himmelen och till Satan. Då skulle hon få mycket gott. Han lockade henne giva sig Satan i våld. Dock hade Inga, som hon sade, ej varit mera än tvenne resor på möte. Bägge gångerna har finnen följt henne. Men att hon skulle varit i råd med Marit och Gunnill i Högsta att förgöra Oluf Fransson och hans hustru, ville hon slätt intet bekänna. Ej heller ville hon säga ifrån vilka flera som voro på samma möte. Utan föregav att hon intet känner. Och var mycket förhärdad.
Ingeborg i Bodilsrö ställdes nu för rätten och flitigt förmanades till sanningen, sammaledes Märta i Hässlebräcka. Men som ingendera kunde till bekännelse dragas, och rätten fruktade ej kunna få någon vidare bekännelse av någon av de andra, så skyndade hans Exellens Hr Riks Rådet och Guvenören med sin återresa, att Rätten fördenskull måste för denna gången sluta här med och skrida till doms och efterskrivna skäl därtill för var och en utav dem uppsätta.

I
1) Bekänner sig Kirstin i Löfry hava med Ingeborg i Bodilsrö genom trulldom förgjort Dordj Lars´a. 2) Varit i Satans möte. 3) På mötet druckit och sagt Satan skulle giva henne allt hon hade behov av. 4) Nekar icke heller Kirstin sig veta huruledes som Kyrkoherden salig herr Anders skall hava blivit förgjord. 5) Tillstår sig hava lärt Trulldom av Ingeborg i Bodilsrö och 6) Samme gång druckit Satan till i Diefwulens Nampn som då syntes hos dem som en svart raggit Hund.

II
1) Bekänner Giertru i Kiettere sig hava brukat signing. 2) Ridit till Satans möte på en Stång ock 3) Givit sig Satan i våld.

III
1) Runnug bekänner sig hava bolat med Satan och där efter avlat ett foster som Satan sedan själv tog. 2) Som oftats umgåtts med Satan. 3) Varför hon heller icke kunnat gå i kyrkan eller med någon frukt höra Guds ord. 4) Ridit till Satans möte på en Soope limme, som Satan därtill själv skall hava smort och berett åt henne.

IV
Ingri i Sannåker bekänner sig deslikes hava varit i Satans möte och ridit dit på en Gråben. 2) Lärt Trulldom av Gunnars Karin i Sannåker uti Satans närvaro, som då skall ha givit Ingri 5 Rdlr. 3) Ingri lovat däremot vilja tjäna Satan. 4) Låtit sig med sitt eget blod inskriva i Satans register och bok. 5) Med några flere haft nyttan av mjölket av Högesätters socken på Dahl och 6) Därföre lovat föda Satan.

V
Märta i Bråre bekänner sig ha varit uti Satans möte. 2) Tagit penningar av Satan. 3) Givit sig i Diefwulen i våld. 4) Låtit sig inskriva i Satans book. 5) Lärt hava nyttan ifrån sina grannar.

VI
1) Marit i Giörlef bekänner sig hava lärt signa. 2) Smörja sin Soopa när hon rider till Satans möte, där hon också säger sig tre resor hava varit, och 3) Bekommet penningar av Satan.

VII
1) Så bekänner ock Inga i Lindalen sig hava varit uti Satans möte. 2) Fallit ifrån Gud och givit sig Satan i våld.

Uppå vilka bekännelser Rätten, så förklarade desse Sju: Kirstin i Löfry, Giertru i Kiettere, Runnugh i Tittåhs, Ingri i Sannåker, Märta i Bråre, Marit i Giörlef och Inga i Lindahlen till döden. Och för sådan deras vederstyggelige Trulldoms Wäsende, onde gärningar och samman Läge med Sathan, att böra Hals Huggas och i Båhle op brännas.
Ingeborg i Bodilsrö och Märta i Hässlebräcka att förbliva i god förvaring till den hög. lovl. Kongl. Giötha Hofrättens vidare resolution, under vars högvisa omprövande den saken underdån-ödmjukeligast remitteras.
Men Karin i Elnebacka och Gunnars Karin i Sannåker att tagas i borgen eller förvar till vidare förhör och utslag. Actum ut Supra.
Sålunda vara rannsakat, befunnet, bekänt och avdömt, betygar undertecknade på Rättens vägnar med egna händers underskrift samt deras och förbemälte härads nämnders insegel.


Nills Thomeson Feman
Gustaf Farther


Execution i Sörbygden 1771